Struktur för standardisering

2022-08-16

Valet av projekt är alltså behovsstyrt. För förhållandevis fristående frågor är det inte så komplicerat. Om det däremot handlar om sådant som ingår i något slags system kan man missa vissa saker. På det sättet kan det uppstå luckor mellan olika standarder och det finns också en risk att olika standarder kan komma att överlappa varandra. Detta har man insett i den internationella standardiseringsorganisationer IEC, som verkar inom el, elektronik, IT och anslutande teknikområden.

För att säkra kopplingen mellan standardiseringsbehov och standardiseringsprojekt – särskilt i komplicerade system – arbetar man inom IEC allt mer med användningsfall, ”use-cases”. Genom att formulera sådana kan man identifiera aktörer, gränssnitt och standardiseringsbehov. 

För att se kopplingen till andra funktioner och gränssnitt kan man komplettera med en arkitekturmodell, ett slags översiktsbild av det system som man arbetar med. I modellen har man lagt fast olika nivåer i strukturer och flöden och därmed också vilka gränser som finns mellan dem. I en sådan modell kan man identifiera vilka aktörer och nivåer i systemet som berörs av standardiseringsprojektet och vilka gränssnitt som omfattas. På det sättet kan man undvika luckor och dubbelarbete.

Arbete med standarder sker i tekniska kommittéer som har hand om olika teknikområden. Genom att placera projektet på sin plats i en arkitekturmodell kan man också se om det berör något område som hanteras i en annan teknisk kommitté. Den här metoden har man använt länge i arbetet med standarder för smarta elnät. Det har man särskilt gjort i Europa, i ett samarbete mellan de tre europeiska standardiseringsorganisationerna, CEN, CENELEC och ETSI. Den modell man tagit fram där och kallat SGAM, smart grid architecture model, presenteras närmare i IEC SRD 63200. SGAM har inspirerat motsvarande arbeten på andra områden.

Ett exempel är det område som IEC kallar Active Assisted Living, AAL, och som närmast motsvaras av det om på svenska heter välfärdsteknik eller välfärdsteknologi. Inom IEC finns en systemkommitté för AAL som håller koll på vad som görs i angränsande tekniska kommittéer, t ex för hushållsapparater och kroppsnära teknik (”wearables”), men som också själv skriver standarder. Bland dessa finns IEC 63240-1 och IEC 63240-2.

Den första av dem, IEC 63240-1,  ska underlätta systemkonstruktion och interoperabilitet, genom att den ger en terminologi för området och allmänna regler för systemkonstruktion och för hur en referensarkitektur bör vara uppbyggd.   

I den andra, IEC 63240-2, presenteras en referensarkitektur, alltså ett ramverk för mappning och analys av användningsfall, så att man kan identifiera och behandla behovet av interoperabilitet mellan komponenter och aktörer i systemet. Liksom SGAM kan ramverket för AAL sammanfattas i en kub med tre axlar: en med assistansnivåer, en med komponentnivåer i det tekniska systemet och en med nivåer i processen. AAL kan ses som en tillämpning av IoT, ”Internet of things”. Samtidigt som arkitekturmodellen påminner om SGAM bygger den därför även på den mer allmänna modellen i IoT-standarden ISO/IEC 30141.

Inom el och elektronik, IT och anslutande teknikområden tas alltså internationella standarder och vägledningar fram i samarbeten inom den internationella organisationen IEC. Alla svenska företag, myndigheter och statliga verk, organisationer, högskolor och universitet kan delta genom SEK Svensk Elstandard. För de nämnda områdena är de aktuella grupperna inom SEK: SEK SK 1 (Smart energi), SEK SK 2, (Tekniskt omsorgsstöd) och SEK TK IoT. Där kan du vara med och föreslå och påverka internationell och europeisk standard – och därmed även motsvarande svensk standard.

Den som inte är med i arbetet med att ta skriva och uppdatera standarder, utan bara läser och använder dem, kan ha sitt standardbibliotek lätt tillgängligt på nätet, SEK e‑Standard.